Expressen, 4 januari 2009

Tillbringar de första dagarna på det nya året med att lusläsa tidningarnas kändisbilagor. Själv halvkändis på den lokala nivån är jag naturligtvis både glad och tacksam över att man på detta sätt kompenserar för det faktum att blott sextio procent av det ordinarie budskapet i våra medierna handlar om just kändisar. Hög tid att man gör något rejält åt detta problem.
I Sverige är det ju så praktiskt ordnat att nästan alla kändisar känner varandra eller åtminstone hälsar på varandra då de springer ihop ute på stan.
Själv halvkändis på den lokala nivån och med längre bäst föredatum än de vanliga femton minuterna så kan jag efter en kväll på krogen således få för mig att jag ställt upp i det amerikanska presidentvalet.

Alla känner alla eller åtminstone sina egna apor. Samtidigt finns det en risk för att vår inhemska kändiskultur också leder till en viss hemmablindhet och själv har jag genom åren gjort två gigantiska fadäser i grenen utbytande av kändishälsning.
I mitten på åttiotalet tillbringade jag således flera timmar på en inte alltför stor privat middag innan jag fattade att den där lilla magra figuren som satt vid samma bord och knappt åt eller ens drack hette David Bowie och tydligen sysslade med någon form av musikalisk verksamhet som i vart fall inte nått mina trötta öron. Och att jag inte blev bjuden igen behöver väl knappast sägas.

Under samma glada årtionde, på det ännu gladare Café Opera, sprang jag på en kvinnlig journalist som jag kände. Hon satt och pratade med ännu en engelsman och i brist på bättre slog jag mig ner. Det var en trevlig karl som hette Eric, i ungefär samma ålder som jag och med ett högst alldaglig yttre, och det enda som inte stämde var raddan av hälften så gamla damer som trängde sig fram för att få chansen att klämma på honom.

- Du vet inte vem det är va, viskade min bekant medan "Eric" underhöll sig med ännu ett par blondiner i den snabbt växande kön.
- Inte en susning, svarade jag och skakade på huvudet.
- Eric Clapton, viskade journalistkvinnan och himlade med sina stora blå.
- Vad gör han då, undrade jag på mitt rättframma sätt.
- Jag trodde inte sådana som du fanns, konstaterade min bekant med den uppriktighet som bara kan komma ur ett sorgset hjärta.

Tacka vet jag svenska kändisar och allra bäst är givetvis de som man faktiskt känner och inte bara nickar åt. En helt vanlig dag, tidigt nittiotal, södra Manhattan, och när jag rundar ännu ett gathörn springer jag på min gamle bekant Ingemar "The Champ" Johansson.
- Hallå, Johan. Hur är läget? Klart obesvärad och med femma i färghållning trots att Kändisguden själv måste ha ordnat det mötet.
- De e la gött, svarade Johansson och räckte fram det som under ganska många år var världshistoriens mest kända högerhand. På goda grunder dessutom och knappt större än en vanlig julskinka.

Sedan uppsökte vi ett när-beläget hak. Johansson beställde in en och annan Horses Neck på lika delar Bourbon och Ginger Ale och själv tog jag en och annan tysk öl. Vi pratade om ditten och datten och att det ändå var bäst hemma och när vi skulle betala så skakade bartendern på huvudet och nickade mot Johan.
- It's on the House Champ, sa Bartendern.
Johansson höll fram högersläggan, handhälsade på samtliga i lokalen och själv åkte jag med av bara farten. Och större än så här kan det inte bli, tänkte jag när jag stadig och lugn red hemåt i skymningen.

© Leif GW Persson