Expressen, 29 mars 2009

Hos Lennart Ekdal på TV4 debatterar man brott och straff och allt som vi ser och hör har vi sett och hört förut. Samma rollista och samma repliker som i varje kriminalvårdsdebatt som förts här i landet under de senaste trettio åren (TV4, Kvällsöppet med Lennart Ekdal, 25 mars).
En manlig moderat riksdagsledamot som - icke helt överraskande - vill ha ännu hårdare straff. Av hans adliga efternamn att döma är han släkt med en av den svenska kriminalhistoriens mest kända massmördare men av det han säger förstår vi att blod inte alltid är tjockare än vatten.
Mot honom den kvinnliga riksdagskollegan från vänsterpartiet. Självfallet tycker hon synd om även de som gjort andra illa. Sådär i största allmänhet, åtminstone, som goda människor som hon alltid haft för sed. Att hon oroar sig för ännu ett exempel på den reaktionära kriminalpolitiken under det borgerliga styret behöver knappast sägas. Och att det var hennes tilltänkte regeringspartner Thomas Bodström som slog tappen ur den tunnan har hon givetvis glömt.

Så det vanliga garnityret. En stjärnadvokat som är bekymrad över bristen på rättssäkerhet, en åklagare som talar sig varm för samhällets plikt att skydda vanliga hyggliga människor. En f d bankrånare som numera är en uppburen kulturpersonlighet, lika verbal som han tidigare var våldsam, och hade det inte varit för Carina Höglund, 40, hade det inte ens fungerat som en favorit i repris.

Carina Höglund var mamma till lilla Engla, 10, som för knappt ett år sedan mördades på ett sätt som undandrar sig vanlig mänsklig begriplighet. Gärningsmannen, Anders Eklund, 42, dömdes till livstids fängelse för mordet på Engla samt ännu ett mord som han begått åtta år tidigare. Mordet på Pernilla Hellgren, 31, i Falun i juni 2000. Nu får hon frågan om hur hon ser på straffet som han fått och det faktum att han enligt gällande praxis har en åtminstone hygglig chans att få komma ut om sexton år.

Carina Höglund delar inte den senare uppfattningen och hon behöver inte ens höja rösten för att hennes budskap skall gå fram. Livstid är livstid och hon förväntar sig att samhället ser till att Anders Eklund får sitta återstoden av sitt liv i fängelse. Att blott döden tillåts befria honom, och väntar han på hennes förlåtelse så väntar han förgäves. Tydligare än så kan det knappast sägas och det är inte sådana som Anders Eklund som stör min nattsömn.

Det är andra saker som stör mig. I en perfekt fungerande värld skulle Anders Eklund aldrig ha fått chansen att mörda lilla Engla. Mordet på Pernilla Höglund borde ha klarats upp långt tidigare och utan att Engla hade behövt sätta livet till. Allvarliga polisiära misstag gav Anders Eklund en extra chans.
 
På landets fängelser sitter drygt hundrafemtio personer dömda till livstids fängelse för mord. Nästan alla gör det på goda sakliga grunder men några av dem är oskyldiga till det som de dömts för. Polis, åklagare och domstolar gjorde fel. I en perfekt fungerande värld skulle de inte sitta där de sitter och misstag av det slaget kan inte växlas mot det som gav Anders Eklund tillfälle att mörda Engla. Tvärtom befordrar de varandra och ett plus ett blir inte två utan fyra.

Poliser och åklagare som allt oftare ger faderulingen i den objektivitetsregel som lagen föreskriver. Att med samma nit och skärpa värdera all den bevisning som finns och alldeles oavsett om den talar för eller mot den misstänkte. Domare som dömer med huvudet under armen väl medvetna om att sannolikheten för att deras domar skall gå till resning är i stort sett obefintliga.
Jag sörjer med Englas mamma. På det där tafatta medkännande viset som kommer sig av att jag förskonats från den ofattbara sorg som drabbat henne. I en perfekt fungerande värld skulle jag också sova lugnare om natten.

© Leif GW Persson