Expressen, 1 mars 2009

På TV4 har man tagit fram en lista på samtliga ännu icke preskriberade och icke uppklarade mord. Närmare fyrahundra fördelade över tjugofem år och mer exakta besked än så kan man inte begära. Att räkna mördade människor är nämligen inte så enkelt som man kan tro. Enligt statistiken över anmälda brott mördas varje år mellan två- och trehundra människor fast det i själva verket handlar om ett hundratal. Resten är felräkningar av olika slag.

I statistiken över uppklarade mord ingår till exempel både mordet på Olof Palme och mordet på Catrine da Costa. Givetvis också de fem svenska mord som man hann döma Thomas Quick för innan han slutade vifta med flaggen - varav ett som för säkerhets skull inte var något mord - och de närmare tekniska skälen till att det blir på det här viset tänkte jag bespara mina läsare.

Förhoppningsvis kan de ändå glädja en och annan polis - "det var Pettersson som mördade Palme" - och helt säkert överåklagaren Christer van der Kwast som under åtta år ledde förundersökningarna mot Quick. Alla vi andra kan, som så ofta förr, hålla oss för skratt i vår egenskap av skattebetalare eller - vilket måste vara förskräckligt - anhöriga till offren.

Om två år preskriberas mordet på statsminister Olof Palme. Den största brottsutredningen i den globala polishistorien och det största misslyckandet i samma historia. Utredningskostnaden uppgår till drygt en miljard och skulle vi någon gång få facit i detta ärende kommer vi i vart fall att kunna konstatera att ungefär nittionio procent av alla papper som utredarna samlade på sig under tjugofem år inte hade med saken att göra. Vi kommer aldrig att få veta vem som gjorde det, än mindre kunna döma honom. De möjligheterna gick förlorade samma natt som Palme blev skjuten och fel poliser tog hand om utredningen.

Till sommaren preskriberas mordet på Catrine da Costa och det enda resultatet av den utredningen var att några inkompetenta utredare lyckades förstöra livet för två helt oskyldiga människor, obducenten och allmänläkaren, som åtminstone hade det gemensamt att ingen av dem ens hade träffat den kvinna som de påstods ha mördat och styckat. Den ende som har anledning att glädjas åt det är den verklige gärningsmannen.

Samtidigt som da Costaärendet läggs i graven kommer cirkusen kring "seriemördaren" Thomas Quick att ha dragit i gång på allvar. Om någon månad kommer han nämligen in med en ansökan där han begär resning i samtliga åtta mord som han är dömd för (tre av dem avser norska medborgare och belastar inte vår inhemska statistik) och tar tillbaka sina erkännanden i ytterligare ett tjugotal ärenden.

Jämfört med kostnaden för jakten på Palmes mördare var Quickutredningen förhållandevis billig. En polisnota på i runda tal femtio miljoner, det vill säga i snitt några miljoner på varje gärningsman som han skyddat genom att ta på sig ansvaret för deras brott. Samtidigt har vi ännu inte sett sluträkningen. Eftersom Quick suttit oskyldigt dömd i närmare tjugo år, eftersom han högst sannolikt kommer att få resning och bli friad, har han också rätt till ett skadestånd som enligt svensk praxis kommer att hamna någonstans kring tio miljoner kronor. Pengar som man i vart fall inte kommer att dra från överåklagare van der Kwasts lön.

Jag har ägnat huvuddelen av mitt yrkesverksamma liv åt att studera polisens utredningar av grova brott. Det finns ett mycket tydligt samband mellan illa skötta utredningar och usla resultat. Trösten i sammanhanget är att detta går att åtgärda genom bättre organisation, rekrytering och utbildning. Det stora problemet att rättsapparaten hittills har saknat både vilja och förmåga att ta itu med sina egna misstag. Hög tid att ändra på den saken.

© Leif GW Persson