Expressen, 18 januari 2009

Den offentliga svenska litteraturdebatten handlar alltid om samma sak, nämligen att man inte får skriva på det eller det viset, och den senast drabbade i en ändlös rad av författare är Liza Marklund. Medialt är hon en skänk från ovan för fetare byte än så finns knappast på vår inhemska litterära arena.
När jag för många år sedan läste hennes bok Gömda så uppfattade jag den, både oreserverat och reflektionslöst, som en roman. Och hennes undertitel "en sann historia" tillskrev jag det faktum att det hon berättade om tyvärr inträffar hela tiden i den värld som vi kan uppfatta med våra sinnen.

Med författare som skriver romaner är det så enkelt att de lägger till och drar ifrån, småskarvar och vid behov ljuger hej vilt för att förstärka sin berättelses budskap eller till och med för att knipa en enkel poäng. Detta är inte bara ett legitimt förhållningssätt till författaruppdraget utan helt nödvändigt för att genomföra det. Att förbjuda författare att "ljuga" vore bästa sättet att ta kål på såväl bra som dåliga böcker och problemet med svensk skönlitteratur är inte att dess utövare "ljuger" för mycket utan att de flesta ljuger alltför sällan och inte gör det tillräckligt bra.

Det klassiska sättet att förstärka sociala dramer är att måla de två mot varandra stående huvudpersonerna i svart respektive vitt. En gärningsman "med mörka ögon" kan således med fördel utrustas även med långa, vassa hörntänder och svart slängkappa och att offret endast klär i oskuldens liljevita dräkt behöver knappast sägas.

Om Liza Marklunds roman har nu journalisten Monica Antonsson skrivit en så kallad motbok (Mia - sanningen om Gömda) och enligt vad hon påstår är det precis tvärtom. Sanningen om gärningsmannen och hans offer skall icke beskrivas i svart och vitt utan i vitt och svart. Helt bortsett från att detta naturligtvis är rena tramset - i förhållande till det mänskliga gråraster som verkligheten i regel bjuder oss - så är det totalt ointressant med tanke på Liza Marklunds text och det sätt på vilket hon helt säkert uppfattat och förvisso hanterat sitt litterära uppdrag.

Rent befängt blir det när man påstår att Marklunds bok skulle ha skadat "kvinnosaken". I själva verket är det ju så enkelt att romanen Gömda är den utan jämförelse mest effektiva stridsskriften, för den del av kvinnokampen som handlar om misshandlade och förföljda kvinnor, som skrivits här i landet under de senaste femtio åren. Låt oss inte förväxla detta med nyvunna "insikter" - såväl faktiska som blott förmodade - om sättet som hon gjorde det på. Marklund valde att använda sin penna som ett bart huggande svärd och själv tackar jag henne av hela mitt hjärta för att hon inte skrev en forskningsrapport i stället. Dels för att jag tror att hon inte är särskilt bra på det, dels för att jag själv har gjort det ett stort antal gånger och varje gång upptäckt att det är ett fullkomligt verkningslöst sätt att åstadkomma förändring på.

Med alldeles för många kritiker, kulturpersonligheter och så kallade skönandar, här i landet är det tyvärr så att de har samma förhållningssätt till litteraturen som en cancersvulst har till den mänskliga kroppen. De äter den inifrån, förbrukar den, eftersom de saknar egen kraft att leva och växa, inte ens klarar av att skriva en begriplig text, och vad kan i det sammanhanget vara bättre än Liza Marklund. För fetare byte finns ju inte.

© Leif GW Persson