Blattajävlar, apajävlar och skånejävlar.
Februari 2009 blev ingen bra månad för polisen. I samband med kravallerna i Rosengård före jul hade några yngre ordningspoliser i Malmö lättat på det inre trycket och låtit käften springa före sitt klena förstånd. "Apajävlar, blattajävlar" och så fort man fick chansen avsåg man att uträtta lite förebyggande polisarbete genom att "sterilisera" den mest aktive av de aktuella bråkstakarna.
I och med detta åkte också dammluckan upp och i media firade man formliga orgier i polisiära övergrepp, missgrepp, försummelser, allmänna tillkortakommanden och vanliga enkla dumheter.
Själv fick jag de vanligaste två frågorna i sammanhang som dessa och för vilken gång i ordningen har jag glömt: Är det vanligt att poliser tycker, tänker och säger sådana här saker? Och var det bättre förr?

Jag har jobbat vid polisen i drygt fyrtio år. Under den tiden har jag tillbringat åtskilliga hundra dagar tillsammans med poliser, i polisens fordon, lokaler och alla andra ställen dit tjänsten eller olika privata ärenden har fört en.
Är det vanligt?
Kort fråga, rakt svar. Jag har aldrig hört något liknande. Och utan att kunna titta in i huvudet på de som jag varit med tror jag att den enkla förklaringen är att den överväldigande majoriteten av landets poliser varken tycker eller tänker på det viset och därför heller aldrig skulle ens drömma om att säga något sådant.
Var det bättre förr?

Svar nej. Jag tror det var sämre förr. I mitten på åttiotalet gjorde säkerhetspolisen en hemlig kartläggning av "högerextremistiska och författningsfientliga element" inom polisen som visade att mellan sex och tio procent av våra ordningspoliser i Stockholm både privat och i tjänsten ägnade sig åt sådant som var föga förenligt med de krav som man hade rätt att ställa på dem som poliser i en demokrati och rättsstat.

Den vanliga unkna och inpyrda gemenskapen i olika nyanser av brunt där vissa poliser ägnade sig åt det närmast rutinmässiga ätandet, krökandet och "sossehatet". Där man kunde stilla sin bildningshunger genom att lyssna på föredrag om varför "negrer aldrig kunde bli Nobelpristagare" och varför "zigenare" hade sex fingrar på varje hand. Där man vid behov, och i skydd av privatlivets helgd, kunde skåla för gamle Adolf och till och med göra en Hitlerhälsning med höger hand innan man tog supen med den vänstra. I det trygga sällskapet av enbart män som alla självklart visste att en kvinna aldrig kan bli en "riktig polis".
Sådant finns inte längre, förhoppningsvis är vi många nog för att se till att det inte händer igen och vill man läsa mer om saken kan man göra det i de olika parlamentariska utredningar som tillsattes efter mordet på Olof Palme.

Bara ett par dygn efter att historien i Rosengård blev offentlig så skrev åklagaren av den aktuella anmälan mot de tre närmast inblandade poliserna.
- Uttalandena gjordes inte under en myndighetsutövning och är därför inte att betrakta som tjänstefel, säger han. Det kan heller inte bli åtal för hets mot folkgrupp när uttalandena fälldes i en så liten krets av folk, konstaterar han avslutningsvis.

I en juridisk mening är jag ense med honom om det senare. Att det inte skulle handla om ett tjänstefel är jag därmed inte lika övertygad om och till den frågan tänkte jag återkomma när jag vet mer. Alldeles oavsett vilket ska vi naturligtvis inte ha poliser som tycker, tänker och talar på det viset. Det har vi varken råd eller minsta lust med och om det nu är lagstiftningen som brister så ska vi omgående se till att ändra på den saken.

© Leif GW Persson